Hade det här varit tre år sen så hade jag antagligen sett sådär osäkert glad ut, tyst och sedan gått hem och gråtit mig till sömns med ångest som inte ens ord kan beskriva. Ångesten finns ju fortfarande där, men alla stora skådespelare får väl också lite ångest ibland? Så det kanske är okej.
Du ska skriva en monolog på 10-20 min. Vad är en monolog? Ska jag stå och prata med mig själv i minst 10 min? Jag har aldrig skrivit ett manus själv någon gång. Jag har aldrig stått själv på scenen förutom i kanske några sekunder när jag väntade på att mina medspelare skulle komma in också. Oj, det här är nytt. Men det är hur bra som helst också! Jag har inte scenskräck... eller har jag? Jag kanske bara gömmer mig bakom någon annan. En roll. Ibland är det skönt att glömma sig själv för ett tag och vara någon annan.
På onsdag och torsdag är inte jag Madeleine som står på scenen och ska försöka var rolig. Då är det Isabelle som står där, och publiken ska få följa med i hennes liv.